Ja, så var vår älskade Ozzy inte längre med oss. Gårdagen var den absolut svåraste dagen jag någonsin upplevt och ångesten när vi närmade oss veterinären går inte att beskriva med ord. Vi hann iaf med att rusa runt som galningar i parken en sista gång. Han har ju inte fått skrutta runt så mycket sista tiden med tanke på operation och allt, men igår fick han smärtstillande och sen rasade vi runt i värsta bolljakten tills våra krafter tog slut.
Allt gick lugnt och stilla tillväga hos veterinären och efter försäkran från veterinären att Ozzys liv ändå inte skulle gå att rädda så fick han den första sprutan med lugnande medel. Han somnade sedan sakta in medan både matte och husse kramade och klappade o gosade. Tänk att det finns så mycket sorg och tårar i en människa! Jag har inte sovit så bra inatt, tårarna har bara inte velat sluta rinna. Den enda stund som inte känts hysteriskt ångestfylld var promenaden med Harry-hunden. Jag skall ägna hela dagen åt honom idag och försöka vara glad i honom. Ska bada, fixa med pälsen och promenera så att han inte far illa av situationen eller känner sig bortglömd. Harry som varit medveten om Ozzys sjukdom längre än oss andra saknar honom också. Han har gått och letat och även stått och väntat vid dörren för att se om han skulle komma hem. Nu tycks han dock ha fattat att det är vi två nu och att Ozzy inte kommer hem mer. Livet är bra orättvist! Att en hund av en sån frisk och robust hundras skall få drabbas så hårt av cancer är bara inte rättvist!!
Vi kämpar på iaf och väntar på att få hem askan som vi skall begrava på en fin plats i stugan där Ozzy var allra lyckligast!
Du fattas mig svårt Ozzy!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar